Ni kanske undrar varför jag skriver att jag mår bra ena dagen och dåligt andra osv.

Detta är väldigt svårt för mig. Men jag måste. För hur roligt är det att läsa en blogg

man inte förstår ett skit av? Det är ingen blogg jag velat läsa iallafall. Jag är en väldigt

positiv tjej och har alltid varit. Är mycket med mina vänner och har alltid haft kul.

Jag hade en hund innan som var så jävla fin. världens finaste. Han hette Nemo.

Ett litet tag innan jul fick vi reda på att han fått cancer. Det var då allt började.

Jag mådde skit varje dag. Men försökte verkligen att må bra ändån. För jag visste ju om att

han inte ville se mig må dåligt. Men jag kunde inte alltid dölja det för honom. jag kunde sitta

i timmar och bara gosa med honom och bara gråta,gråta,gråta & gråta hur mycket som helst.

För jag visste ju om detta kanske var hans sista dag? eller om allting skulle ta 1, 2,3 år till allting

skulle sluta. Jag litade på honom, jag klarade ju allt. Han skulle vinna denna kampen. Han skulle

inte bara klara en dag eller två eller tre, inte bara en eller två eller tre måndader. Han skulle klara

3 år till, tyckte både jag och min familj. Vi trodde verkligen på honom. Alla i världen måste förr eller senare

göra beslut som sträcker sig ut över hela ens liv. Tyvär är det faktiskt så. vi hade TVÅ alternativ. Bara två..

det första, att vi opererade bort hans ena ben. Men vem fan vill se han lida med tre ben, när han levt

ett sjukt bra liv med fyra friska ben liksom? Nej sådär skulle vi verkligen inte vilja plåga honom. Aldrig någonsin.

Andra alternativet  var att vi var tvungna att avliva honom. Det ville vi inte det heller. Verkligen inte. Han har funnits där hela mitt liv? varför måste han då försvinna nu? nej fyfan, aldrig i mitt liv. Men tiden gick.. ingenting blev direkt bättre. Det gick bara neråt o neråt för varje dag. Vem vill se ens allt bli sämre o sämre för varje dag? Fast ändån kämpa så mycket. Nej det gick inte. 20/13-11 tog vi beslutet och var tvungna att åka in med honom. det är det jobbigaste valet vi någonsin gjort i vår liv. Och det kommer alltid vara det jobbigaste jag varit med om också. fy fan. Men samtidigt var det för hans bästa, OCH för att vi ville hans bästa. Allting var över. Just nu orkar jag inte gå in på mer detaljer inom det. För då skulle jag kunna sitta här hela dagen och skriva och det orkar jag verkligen inte med och görs just nu. Förlåt! Men iallafall, det jag har att säga är att. Jag har mått dåligt sen allt det där hände. Det sitter fortfarande i mig. Det gick sålång att jag började se på mig själv, hur jävla ful jag verkligen var. Hur jävla äcklig jag verkligen var, och hur tjock och gnällig tjej jag var? åh.

Jag känner mig aldrig fin. verkligen aldrig. Och vad fan tänker man på då? Jo att man måste verkligen göra något åt allting. Men började som dom flesta gör nu förtiden, man började kolla sig mer o mer i speglen. Och insåg att man verkligen var skit ful. Jag inbilla inte mig själv bara. Jag var verkligen grymt ful. Jag kände panik inom mig och var tvungen att göra något åt det snabbt. För såhär kunde jag ju inte se ut. För vem vill gå runt och känna sig ful varje dag? Nej, ingen vill det. Alla vill må bra. Alla vill vara glada. Alla vill vara fina. osv. Jag har dumma tankar som skriker inom mig. Jag vill bli fin. Men samtidigt inte, för jag vet nu vilka risker jag kommer få gå igenom då. Och det är inget man vill. Och ingenting jag orkar med. Jag är så osäker på mig själv. Jag hatar mig själv. Jag är verkligen skitful. Det är det jag mår dåligt över. Allt jag mår dåligt över. Men jag kämpar för varje dag. Jag ska klara detta.. också! Nu vet ni iallafall hälften av mitt liv just nu. Mer av detta vill jag inte gå in på. Men jag hoppas verkligen ni förstår. Och jag älskar att ni är så fina och läser min blogg varje dag och så vidare. Jag blir så glad av det. Jag har verkligen vänner som finns & stöttar mig.