svar: Jag vill egentligen inte svara på denna frågan, för jag mår så dåligt över detta.

Det går inte att beskriva hur ont jag har i hjärtat och hur dåligt jag mår över detta.

Men jag ska nog klara av att ge dig ett svar på denna fråga. Min hund hette

Nemo och var en golden retriven. Och var verkligen världens finaste hund. Han var världens

bästa. Han var mer än mitt allt. Jag lovar er. Där är ingen som betytt så mycket för mig som han

gjorde. I november 2011 fick vi beskeddet att han fått cancer. Det kändes helt overkligen.

Varför skulle HAN ha fått cancer? han är inte ens sjuk. Han orkar hur mycket som helst. Och är

alltid så snäll. nej, det kändes så jäkla overkligen. Menmen, läget var som det var. Vi tillbringade

all tid till honom vi kunde. Jag älskade honom så jävla mycket, och jag skulle aldrig fått för mig att

svika honom på något sätt. Och jag vet att han aldrig skulle ge upp eller svika mig. Jag visste det.

Vi visste inte om han var i liv i 2 veckor eller 2 månader. Eller kanske till och med 2 ÅR. Vi visste

verkligen inte hur länge det kunde hålla. Därför var varje dag en stor kamp. För vi kunde verkligen

göra vad som helst för att göra så han blev frisk. Men det gick inte. ingenting gick. Allting blev bara

sämre och sämre och sämre. Och vi hatade verkligen att se han må så dåligt. För vi ville ju att han skulle

må bra? Och det var långt ifrån bra. Vi var tvungna att ta ett stort beslut hela familjen och det var att

vi var tvungna att avliva honom. Det var inget vi ville. Verkligen inte. men vi hade inget val. INGA VAL.

Jag hatade allting så jävla mycket. Jag var arg på mig själv varje dag. För man tänkte alltid "Om jag hade

gjort det och de och de för honom så kanske det aldrig hade blivit såhära." Men så kan man inte tänka.

Men allting kändes som om det var MITT FEL. Jag tog allting som att det var mitt fel. För det kändes verkligen

som det. Men jag visste ju innerst inne att det inte var så. Men vafan, han var mitt allt? han var så jävla mycket.

han var världens finaste hund. Han var så jävla älskad av så många. Varför skulle detta hända precis honom?

nä fyfan. Jag hatade det verkligen. men dagen kom och vi var tvungna att åka in och avliva honom.

20/12- 2011. Det var dagen då vi gjorde hans bästa. han slapp lida. Han mår bra nu. han mår jätte bra.

Jag vet det. Vi ville hans bästa. Och detta var tyvär hans bästa. Fast att jag verkligen skulle kunna göra allting

för att få tillbaka honom. Så går det verkligen inte. Jag mår så jävla dåligt över detta. FORTFARANDE.

Jag älskar honom fortfarande. jag saknar honom så jävla mycket. men jag kan verkligen inte göra någonting.

Verkligen INGENTING. det är skit hemskt. Jag vill kunna göra något för att kunna få tillbaka honom. Men jag kan inte. Ingen kan det. Men vafan.. jag vet att han mår jätte bra nu. Och att han ser mig varje dag och att han älskar mig som han gjorde. Jag vet det. Jag säger till mig varje dag "Han är vid dig" för jag vet att han är det. han är nära mig hela tiden. Han är verkligen det. Nu har jag inte så mycket mer att säga. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men då blir det en jäääätte långt inlägg. Och det tror jag inte ni orkar läsa ändån. tyvär.

Men nu vet ni hur allting blev såhär. Och hur allting ligger till.